Järnspisen

Efraim hade haft det besvärligt länge.

Hela sommaren hade han gått utan arbete och att ingenting göra, kan tära på både krafter och nerver. Dåligt med mat hade det blivit och några nya kläder var inte att tänka på. Både vardagar och helgdagar måste han gå i sin gamla säckiga kostym, som var sliten av ålder och vars kavajärmar var för korta och byxbak var för stor. Vad beträffar maten så drog han väl upp en och annan braxen ibland ur ån, som han kokade till gelé och åt till potatis, som han lånat i någon välbärgads odlingar och burit hem i kepsen.

Han var litet för stolt att gå till socialen och be om hjälp, för han ville helst klara sig själv. Allt han begärde var att få ett jobb. Gärna skogsarbete så att han fick ta i riktigt ordentligt. Men har man kommit lite till åren som Efraim och hunnit bli 56, så är det inte så lätt att få anställning.

Det fanns också ett annat skäl till att han inte ville gå till socialen. Han var rädd för att nykterhetsnämnden då skulle slå klorna i honom och förpassa honom till någon anstalt. Trots fattigdom och elände så älskade han sin frihet över allt annat.

Men nog var det så att Efraim drack litet för mycket. Det förnekade ingen, allra minst han själv. Det hade blivit så med åren, men varför var det väl ingen som visste. Kanske var det ensamheten som var orsaken, för han hade aldrig lyckats finna någon livspartner. Eller möjligen kände han att han inte lyckats i livet, på det sätt som han tänkt sig i sin ungdom.

Visst hade han haft vänner, men dessa var av det mindre respektabla slaget och inte särskilt trogna i nöden. Var och en av dem hade nog med sitt elände. Vännerna var av den sorten som man brukar kalla dryckesbröder. De kom och de gick. När Efraims pengar tog slut, så såg han allt mera sällan till dem.

Efraim hade faktiskt haft litet pengar en tid, men det var länge sedan nu. Efter sina föräldrar hade han fått ärva en mindre summa och det gamla fallfärdiga huset. Pengarna tog slut, men huset fanns kvar. Det stod i utkanten av staden på en ganska stor vildvuxen tomt, där gräs och buskar och blommor med åren fått växa fritt. Några fruktträd fanns där också, som var gråa och spretiga av ålder och vindpina.

I sin bedrövelse sökte Efraim allt oftare tröst i alkoholen och ju mer han drack desto törstigare blev ha En sjuka som kallas beroende.

Nu kan man ju fråga sig varifrån han fick medel till att köpa sprit. Ja, saken var den att han hade en liten livränta, som han fått för ett par förlorade tår, som han förfrusit under en manöver i det militära. Han hade lagt foten för nära kaminen i tältet och hettan hade fördärvat tårna alldeles utan att han hade känt det och följden blev att de måste amputeras. Han fick litet svårt med balansen, men med tiden lärde han sig gå utan större besvär, det enda var att han fick en något lustig, vaggande gång.

Han fick alltså ett par hundralappar en gång i månaden för dessa tår. Rimligen borde han väl han använt dessa pengar till nyttigare ting än sprit, men det är nu en gång så att när alkoholen får makten över människan, så har förnuftet ingen talan. Därför köpte Efraim sprit och öl för pengarna och de brukade räcka till en veckas dagligt supande. Han hade sig själv att skylla tyckte många.

Den här morgonen när han vaknade kändes det särskilt svårt. Han mindes att han under några dagar haft besök av kollegor, som kommit med en kasse sprit. Hur det hela hade slutat kom han inte ihåg, med kamraterna var nu utflugna ur hans hus i alla fall. Tillsammans hade de tydligen gjort slut på spriten och även satt sprätt på Efraims livränta som kommit under tiden.

Efraim var torr i munnen och kände sig illamående när han kom till sans. Han hade haft mardrömmar och var svettig över hela kroppen. Hela hans jag var uppfyllt av ångest och mara.

Han stönade och sparkade av sig den smutsiga filten med en svordom. Den hamnade nere vid fotändan och snärjde in hans fötter. Skakande i hela kroppen måste han hjälpa till med händerna för att bli fri den. Han flåsade ansträngt och låg en lång stund stilla med knäna uppdragna mot bröstet för att hämta andan. I huvudet hörde han en melodi. En sjuklig repris som upprepades gång på gång. Han hörde också röster som skrek och gormade.

- Jag måste upp, tänkte han, innan jag får delirium.

Han snodde runt och stönade mot den fläckiga madrassen, som låg direkt på golvet. Den gamla soffan, som han annars låg i, stod kapsejsad vid ena väggen med ett ben avbrutet. Med en enorm viljeansträngning reste han sig upp på knäna.

Nu gällde det att hitta något drickbart. En återställare för att lugna nerverna. I hans alkoholiserade tillstånd fungerade sprit som medicin. Han visste att chansen var väldigt liten att han skulle finna något att dricka, men hans blick for ändå sökande genom rummet.

Huvudet skakade som på en sjuklig åldring, när han vred på det för att kunna se i alla skrymslen. Det rankiga bordet var belamrat med tomflaskor och där låg också en halväten gurkbit och nosade på en gammal limpkant. Under en ikullstjälpt äggkopp av porslin blänkte en pöl av utslaget brännvin.

Beslutsamt vinglade han fram till bordet, böjde sig ner och sörplade i sig skvätten från vaxduken. Kroppen riste till av kväljningar och han spottade ut brödsmulorna som han fått i sig på köpet. Näsan hade också fått ett dopp i pölen och den kändes öm när han strök av det våta med handen. När han kände att han ville kräkas satte han sig på en stol och bet i gurkbiten. Magen och andra inre organ protesterade i kramper, men efter en stund gick illamåendet över. Systematiskt började han plocka till sig tomflaskorna, blåste i halsarna och sög upp bottenskvättarna som rann till.

Just som han resignerat insåg att allt var tillvarataget, observerade han solstrålen som bröt sig genom det dammiga fönstret. Den pekade rätt på den gamla järnspisen. Fascinerat iakttog han skimret från spiselhörnet.

- Jag måste göra någonting, tänkte han. På något sätt måste jag skaffa pengar.

- Fixa, sa han högt. Fixa är ordet.

Han sög på ordet och upprepade det flera gånger. Han tyckte om det, men varifrån hade det dykt upp? Hade det sprungit upp från ingenting eller….?

Så mindes han. Det var ett slangord som han lärt sig i ungdomsåren när han gick på folkhögskola.

Folkhögskolan. Bilden liksom kittlade honom innan den försvann. Tänk att han studerat en gång.

På den tiden var det meningen att han skulle bli någonting i livet. En aktad person, någon som folk skulle visa den allra största respekt….

- Jag måste fixa till nånting, sa han nästan saligt. Fixa till nånting nu genast…nu när solen pekar.

Nu kände han sig företagsam och lättad, han hade kommit till ett beslut. Att det var en produkt av kaoset i hans förgiftade hjärna förstod han inte.

Jag kan fixa spisen, tänkte han. Jag kan riva ut den och sälja den till Skrot-Edvin. Kanske kan jag få trettio spänn. Det räcker till en flaska… fixa, fixa.

Ordet rullade runt i huvudet på honom. Det var insvept i något slags gäll hornmusik, men det var inte plågsamt, snarare behagligt.

- - - - -

- Fint aborrväder, säger han till sig själv när han stiger ut på farstubron och hela den ljusa morgonen slår emot honom.

Han menar att det är en fin dag för mete.

Plirande lunkar han iväg till uthusskjulet. Bland sågspånen i vedboden hittar han spettet. Han torkar av det noga på en jutesäck och tar det med när han går tillbaka till bostaden.

Nu skall jag plocka hjärtat ur kåken, tänker han och betraktar det gamla fallfärdiga huset i vilket han bott hela sitt femtiosexåriga liv.

När han kommer in pekar solen fortfarande rakt på järnspisen och ger honom den injektion han behöver för att genast skrida till verket.

Först bänder han och bryter litet försiktigt med spettet. När han ser att det ger resultat blir han ivrigare och sätter till mera kraft. Med båda händerna tar han tag i spisstenen, lyfter och drar och försöker med häftiga ryck att få spisen att lämna sin plats. Han svettas och flåsar och drar.

Spisen faller ut på golvet med slammer och brak. Han torkar svetten från pannan och står i flera minuter och betraktar sitt verk.

Det blir nog kallt i vinter, tänker han flyktigt. Och vad skall jag koka potatisen på?

Han slår bort tankarna och börjar släpa ut spisen. Det är tungt och arbetsamt. Han stönar och stånkar när han saxdrar den genom rummet och ut över tröskeln.

Ute på farstubron sätter han sig en stund för att vila och då kan han höra musiken i sitt huvud tydligare än förut. Han sneglar bort mot grannarna och undrar om det är deras radio som hörs. Vad kan klockan vara? Han längtar efter en öl och suckar.

Så hämtar han den gamla, hemmagjorda skottkärran, som står upprest mot uthusväggen. Han placerar den bredvid farstubron och flaket kommer precis i jämnhöjd med översta brosteget. Det är ganska snart gjort att baxa över spisen till skottkärran. Han rätar på ryggen, pustar ut och betraktar belåtet lasset.

Så tar han ett kraftigt tag om skalmarna och väger prövande upp lasset. Det känns ganska bra och med stapplande steg skjuter han iväg med kärran i motlutet på grusgången. Gnisslet från det järnbeslagna hjulet förenas med musiken i hans hjärna.

- Fixa, fixa, mumlar han otåligt i takt med sina steg.

När han passerar grindhålet bildas i hans mungipor små, gröngula bubblor av galla och saliv.

Han vilar inte en enda gång. I två kilometer skjuter han kärran och hela vägen har han järnspisens tyngd på sina armar. Han är så trött att han känner sig svimfärdig.

Just vid skogsdungen vid Skrot-Edvins väg hör han en vresig, högljudd röst och han sätter hastigt ner kärran, vars bockade fötter skrapar till i gruset. Han hör tydligt hur någon ropar hans namn, men han kan inte se en människa. Misstänksamt studerar han omgivningen, låter blicken vandra mellan träd och buskar. Inte en levande själ syns till, men han kan tydligt höra den ropande rösten:

- E-f-r-a-i-m!

Det är just när han skall greppa skalmarna igen för att fortsätta som han tycker att någonting börjar rinna inuti huvudet. Någonting tjockt och varmt som blod. Det rinner sakta nedför insidan av huvudsvålen och dränker musiken. När han försöker skjuta iväg med kärran är det någonting som tar emot.

- Ska du köra över mig, din förbaskade fylltratt? piper en röst framför kärrhjulet.

Efraim släpper kärran med en duns i backen.

Bubblorna mellan hans läppar blir till långa sega strängar i hans gapande mun.

Framför kärrhjulet ser han en liten figur, en skrynklig och ful, ja rent anskrämlig liten tomte, som är knappt tre decimeter hög.

- Jag har fått dille, tänker Efraim i panik. Den där tomten finns inte!

Han behärskar impulsen att slänga en spisring mot hallucinationen, men han vrålar och fäktar med armarna mot den. Samtidigt känner han hur det varma som flyter omkring i hans huvud blir isande kallt och sen strömmar det ner genom kroppen och lägger sig som en liten sjö i hans mage.

- Försvinn, försvinn, ditt lilla ...

På något sätt lyckas han övervinna skräcken och fortsätta med sin last till skrotfirman.

Han svär över den snåla Skrot-Edvin när han går därifrån.

Det här kan Skrot-Edvin få fan för om fackföreningen får reda på det, tänker Efraim. Då kan Skrot-Edvin få ett litet helvete han också.

I Lindströms diversehandel köper han två öl för de fyra kronor han fått för spisen och sen går han hem igen med skottkärran.

Stig Helgesson

Sandviken

Nykter och balanserad