Lille Hans

När jag vaknade ur den djupa sömnen tog det en stund innan jag insåg att jag ännu en gång hamnat på sjukhuset. För vilken gång i ordningen visste jag inte. I sängen intill låg en patient i mörka solglasögon och fingrade på armbandsklockans urtavla. Han vred huvudet åt mitt håll när han sa:

- Klockan är halv tio. Nu kommer ronden snart.

Rösten var hes och kraxande och jag kände mycket väl igen den. Den lät precis som förr. För övrigt var han sig också ganska lik. Det stripiga håret delade sig i en mittbena och föll i testar ner på båda sidor om det smala huvudet. Kanske var kinderna en aning mer insjunkna.

- Jag hörde att du vaknade, fortsatte han. Hur mår du egentligen?

- Ganska bra, svarade jag, men det var inte sant. Jag mådde uselt.

- Du var inte så tystlåten i går kväll när dom kom in med dej, sa han. Du babblade som

sjutton innan dom gav dej en spruta. Sen slocknade du direkt.

- Jag var väl full, sa jag och kände samtidigt hur ångesten öppnade på svettporerna.

Vi låg båda tysta en stund. Jag överlät åt honom att fortsätta dialogen och väntade med

obehag på vad som skulle komma härnäst. Han strök sakta, liksom smekande, med ena handen över sängfilten. Jag förstod att han förberedde sig på att snart öppna munnen igen.

- Det var inte svårt att höra att det var du som kom, sa han. Du deklamerade med hög röst, precis som du gjorde förr.

- Gjorde jag?

Ångesten tog ett kramptag om mitt bröst. Bara inte den förbannade strofen, tänkte jag.

- Lille Hans, sa han med en aning ironi i rösten. Du läste Lille Hans.

Jag blundade och ångesten liksom skrek inom mig. Varför just den eländiga versen?

- Det måste vara omkring tjugo år sen vi sågs senast, sa han.

- Ja, ungefär så måste det väl vara. Det förvånade mig att jag förmådde svara.

- Jag är helt blind nu, fortsatte han. Det andra ögat strök med vid en träspritsförgiftning för några år sedan.

- Jag vet, svarade jag. Jag har hört det på omvägar. Det var väl i Stockholm det hände, va?

Han svarade inte på frågan utan vände ansiktet ifrån mig och de mörka glasögonen verkade stirra på en punkt uppe i taket.

- Nu får den jävla ronden komma, sa han efter en stund. Nu får dom komma, så att man får veta hur man mår.

Vi väntade under tystnad och jag tror att vi låg och tänkte på samma saker.

Hasse och jag växte upp på det stora bruket tillsammans. Bara en syrenhäck mellan de

gulrappade husens gavlar skilde oss åt. Vi höll ihop i vått och torrt.

Redan i förskoleåldern gjorde vi långa utflykter som oroade våra föräldrar. Minst ett par gånger räddade vi livet på varandra. Jag drog upp Hasse, med ett tag i hans vita kalufs ur kanalens mörka vatten, när han trampat igenom isen Han kvitterade genom all hjälpa mig iland en gång när jag fått kramp när vi badade. Vi slogs tillsammans mot andra ungar och spöade de flesta. Vi pallade äpplen och hade annat ofog för oss. Allt detta borde ha gjort oss oskiljaktiga. Och vi var det också under många år. Ända tills...

Vi var tolv år den sommaren då vi anordnade ett jippo i Hasses vedbod. Vi kallade det

"cirkus" för vi kunde ingen annan benämning på det vi gjorde, men det var mer som någon slags revyföreställning. Bland annat så framförde vi korta pjäser och sketcher, som vi själva hittat på, och så sjöng vi duetter. Det måste ha låtit ganska illa med Hasses hesa röst. Men han spelade munspel också, och det var han bra på. Det kom ungar från alla väderstreck på bruket för att höra oss. Om jag inte minns fel så tog vi fem öre för inträdesbiljetten.

Min specialitet var att deklamera. Jag läste känslosamt och med gråten halsen, så att publiken också nästan grät. Jag kunde några dikter utantill som farsan lärt mig genom att läsa dem då och då. En av dem var "Lille Hans".

Hasse gillade inte den där dikten. Ungarna associerade naturligtvis till honom och han fick ständiga tråkningar Han förbjöd mig all läsa dikten och jag gjorde honom till viljes under några föreställningar. Men åskådarna tjöt och skrek och krävde att få höra den. Så en dag gjorde jag dem till viljes, drog ifrån ridån, en gammal flit, och ställde mig bredbent framför åhörarna och började deklamera:

- Lille Hans sprang ner till stranden för att samla snäckor små...

Kanhända väckte jag just då poesiintresset hos någon, för publiken ropade entusiastiskt på repris, och samtidigt sneglade man åt Hasses håll och flinade menande åt varandra. Den ende som blivit tårögd var Hasse, men det var av förargelse och ilska.

- Lille Hans! skrek publiken entusiastiskt. En gång till! Vi vill höra Lille Hans!

Det var då Hasse gjorde sill hittills icke framförda paradnummer. Han tog ut sitt ena öga.

I skimret från ljusstrålarna, som trängde in genom de breda springorna brädväggen, stod han och höll ögat mellan tummen och pekfingret mot publiken. I hans likbleka ansikte gapade ett tomt, svart hål där ögat hade suttit. Det svävande sågspånsdammet, som glimmade runt omkring honom, bidrog ytterligare till den hemska effekten. Det var som en scen ur dödsriket, skulle man kunna säga.

Jag vet inte hur länge det var dödstyst, men det kunde inte ha varit så många sekunder.

Därefter utbröt paniken. Ungarna grinade och skrek och trängde sig ut genom dörren under väldigt tumult. Och de fortsatte att skrika så länge man kunde höra dem, när de sprang mot sina hem. När Hasse vände sig mot mig med ett hånfullt flin blev det vått i mina byxor. Den tomma ögonhålan liksom stirrade på mig. Inte ens jag hade vetat att han kunde ta ut sitt öga. Jag visste bara att det var något fel på ögat efter en skada. Att han hade ett emaljöga hade jag inte haft en aning om. Jag visste inte ens att det fanns sådana.

- Sluta läs den där förbaskade dikten! kraxade han och med en rask rörelse satte han tillbaka ögat på sin plats.

Historien med ögat gjorde att Hasse och jag kom att sära på oss. Vi undvek varandra och sökte oss till nya vänner. På omvägar fick jag höra att Hasse sällat sig till ett ökänt gäng på brukets östra sida. De drog nytta av hans förmåga att kunna skrämma andra ungar i mörka höstkvällar, bara genom att ta ut sitt öga. Ryktesvis fick jag också höra hur han en gång mist sitt öga i femårsåldern. En banal men olycklig historia med en gaffel vid matbordet. Då mindes jag att han legat på sjukhus en längre tid när vi var små, men jag hade aldrig vetat varför.

Men trots att vi gick skilda vägar så utvecklades vi på samma demoraliserande sätt. Enda skillnaden var att han åkte till Stockholm och blev alkis, och jag stannade kvar hemma och blev detsamma. Det skulle komma att dröja tjugo år innan vi träffades igen.

- Varför har du kommit tillbaka hem, Hasse? dristade jag mig till att fråga.

Vi låg båda på rygg i sjukhussängarna. Jag sneglade mot Hasse som verkade ligga och

stirra i taket bakom de mörka glasögonen. Luften i salen kändes kvalmig, nästan het.

- Det var inte meningen att jag skulle hit, svarade han. Jag var på väg till Gävle, men steg av tåget för tidigt. Vete fan vad som flög i mig. Jag fick väl för mig att det skulle gå att göra affärer även i min gamla barndomsstad. Du förstår, jag flackar omkring i hela landet och kursar visböcker och lite annat småkrafs. Och när jag betat av ett ställe far jag vidare till nästa plats.

- Kan det löna sig? undrade jag.

- Ganska bra. Jag får ihop till den dagliga ransonen i alla fall. Folk har medlidande med en som är blind, förstår du. Jag brukar hålla mig runt spritbolagen, för folk är uppåt och generösa när dom handlat sponken.

- Far du omkring ensam fast du inte ser något'?

- För det mesta. Man blir van med tiden. Och polare som super träffar man ju överallt, särskilt om man bjuder, och då brukar man få kvarta hos dom. Annars ligger jag på billiga hotell. Jag har ju min pension också varje månad

- Blir du inte blåst på stålarna då? Rånad eller så?

- Det händer väl.

Lille Hans, tänkte jag, vilket eländigt liv du har.

När ronden kom infarande i sina vita, flaxande rockar kände jag hur den gamla rädslan för auktoriteter infann sig, och skammen att ligga på sjukhus för fylla gjorde inte saken bättre. De nedlåtande blickarna, de låtsade intresset för min person, förvandlade mig till en rädd liten gosse. Jag kände lättnad när läkaren nöjde sig med att förklara att jag skulle få stanna några dagar för avgiftning. Inga pekpinnar alltså.

Vid Hasses säng blev det ett himla liv. Han skulle skrivas ut genast, men han protesterade högljutt. Läkaren vidhöll med skärpa att sjukhuset inte kunde göra mer för honom. Han hade fått sin avgiftning och tillhörde för övrigt ett annat landsting. Det var bara att klä på sig och gå.

- Men jag mår ju inte alls bra! skrek Hasse. Och jag har ju ingenting att komma ut till. Inte ens ett hotellrum är ordnat.

- Ja det är inte vår sak, sa läkaren. Vi kan inte låta dej ligga här och ta upp en plats som någon annan behöver bättre.

Jag tyckte alltihop var för bedrövligt. Kunde man inte ta lite hänsyn till en som var blind?

Nej, det kunde man tydligen inte. Hasse måste klä på sig och plocka ihop sina prylar.

- Det är lördag, sa han vänd mot mig. Systemet stänger om någon timme. Jag hinner inte få ihop stålar, varken till sprit eller logi, om jag åtminstone fått stanna här till måndag.

Han trevade sig iväg ut genom sjuksalen med hjälp av sin vita käpp. I andra handen bar han den lilla väskan med visböcker. Jag kunde höra honom gorma och svära ute i korridoren.

För mig föreföll det hela djupt orättvist och jag kände samvetskval. Varför fick jag stanna

och inte han? Mitt i alla förvirrade tankar dök den gamla strofen upp.

"Lille Hans sprang ner till stranden for att samla snäckor små. I den djupa, heta sanden

måste han barfota gå....."

Den for genom min hjärna gång på gång.

Jag klev ur sängen med en viss möda och klädde på mig med darrande händer. Hasse kunde inte ha hunnit så långt. Han skulle komma fortare fram om jag blev hans ögon.

Stig Helgesson

- - - - - - - -

Stig Helgesson från Sandviken, bör vid det här laget vara välkänd för många av läsarna, genom de noveller, som han skrivit och som publicerats i tidningen.

Många av hans noveller, för att kanske inte säga de flesta, har en verklighetsanknytning d v s de berättar om händelser ur verkliga livet.

Ingemar Rosén

Nykter och balanserad