Novembernatt

Novembernatt i Göteborg anno 1950

Frosten har redan gjort sitt intåg och biter ganska bistert i kinderna på de enstaka nattvandrare , som här och var synes i stadens för övrigt nattoma gator.

På en av bänkarna i Brunnsparken synes en ihopkrupen figur ligga. Livlös och oberörd av både kyla och omgivning. En äldre man, tydligen ur den burgade klassen, ty han är mycket välklädd, går fram och tillbaka framför bänken, iakttagande den unge mannen. Plötsligt tycks han fatta sitt beslut och går fram och ruskar försiktigt den sovande. Denne vaknar och reser sig och man ser nu en något dekig figur i 27-årsåldern, som skakande i hela kroppen yrvaket tittar på den man som väckt honom.

- Snälla ni, ni kan ligga här och få lunginflammation, sa den äldre mannen.

- Va, var är jag någonstans, sa Pelle Lundberg

Det var nämligen han, en av stadens många alkoholister. Trots sin ungdom, garvad i både det ena och det andra av livets olika skiftningar, som kan drabba dessa människor, vars enda goda mål och tanke var en flaska av något slag, som innehöll sprit i en eller annan form. Om det var rödsprit eller blåsprit spelade ingen roll. Huvudsaken var att det kunde skänka honom ett rus.

Pelle, som nu vaknat till, började rota i sina fickor, d v s de fickor som var hela i den habit som han bar på sig. Letandet tycktes inte ge något som helst resultat, ty han skakade uppgivet på huvudet i det han mumlade:

- Var fan har jag tappat askekärlet?

Med detta menade Pelle Lundberg, den flaska, som innehöll pottaska och som han använde till att rena den rödsprit, som han oftast drack, enär inkomsterna var obefintliga och rödspriten var den billigaste form av rus som en totalt utslagen alkoholist kunde skaffa sig i dessa motbokens tider. Speciellt för att det inte räckte för att enbart att supa sig full. Spriten hade nämligen blivit ett livselixir för Pelle, ty så fort han vaknade till livs, att ha sovit av sig ett rus någonstans i en portgång eller som nu på en bänk i en park, så rev en fruktansvärd ångest i hans inälvor och hans enda känsla var panik över att inte ha något att dricka.

Pelle tittade upp på den äldre mannen, som fortfarande stod framför honom och frågade:

- Ni har möjligtvis inte en cigarett på er?

- Jodå, svarade mannen och räckte fram ett etui, tydligen i guld. Ty en man av det slaget som denne, tycktes vara, bar nog inget simili på sig. Pelle tog skakande emot elden från hans cigarettändare och tydligen i samma metall, som räcktes fram mot honom och drog girigt in röken i lungorna. Alltid lugnade det något. Ett fruktansvärt bakrus rasade inom honom. Han tittade förstulet på mannen, som nu satt sig ner bredvid honom på bänken i det han undrade hur han skulle ställa den fråga som han hoppades kunna ge honom nån krona till något att dricka. Han var törstig som en ökenvandrare. Nåväl, försöka duger, tänkte han och så vände han sig till mannen och frågade:

- Ni har väl möjligen inte en krona på er, så att jag kan få något att dricka, ty jag har nämligen världens djävligaste bakrus.

Den äldre mannen tittade på Pelle med en blick som var liksom forskande och så sa han:

- Kanske det skulle smaka med en konjak? Pelle som inte trodde sina örons vittnesbörd, bara gapade, men så stammade han fram:

- Jo tack, det vore som en gåva sänd från himlen.

Mannen sträcket fram handen och sa:

- Jag heter Gunnar, vi kan väl säga du?

- Ja, jag heter Pelle och är inte något annat än en fattig och skiten luffare på detta livets något krokiga stig, sa Pelle i det han räckte fram en lindrigt ren näve, som den äldre mannen vänligt skakade.

Därefter knäppte han upp sin, av snittet att döma, skräddarsydda ulster och halade fram en flaska ur innerfickan, som han räckte till Pelle idet han sa:

- Jag har tyvärr inte något glas, men det går kanske bra ändå?

Pelle tog tacksamt emot flaskan, i det han smålog åt denna i hans tycke smått löjliga fråga och så tittade han på etiketten och snålvattnet började rinna i mungiporna, ty det var nämligen Grönstedts VO och något sådant var det länge sedan Pelle smakat.

- Han satte flaskan till munnen och tog sig några försvarliga klunkar, torkade sedan av flaskhalsen och räckte tillbaka flaskan i det han sa:

- Detta var som manna från den himmel, som de religiösa så ofta besjunger i sina sånger.

Mannen bredvid honom log och räckte tillbaka flaskan i det han sa.

- Jag dricker inte själv, så behåll flaskan bara Du sitter här och pratar med mig en stund, ty jag känner mig så ensam i natt.

Pelle tog tacksamt emot flaskan i det han tänkte:

- Det är konstigt, det hjälper tydligen inte med pengar och social status, ensamheten tycks drabba människor oavsett deras ställning i samhället.

De bägge männen började nu prata om ditt och datt och den äldre mannen tycktes bli alltmer intresserad. Trots att Pelle var en av dessa samhällets utstötta tycktes han inte vara främmande för vare sig musik, konst eller litteratur. Samtalsämnen som man väl knappast väntat sig att få lufta med en skiten fyllhund, som låg och sov på en parkbänk.

Allt medan samtalet flöt hit och dit, så tog Pelle sig då och då en klunk ur flaskan och hans inställning till världen omkring honom blev allt mer välvillig, så när den äldre mannen började smeka honom sakta över låret, så lät han honom hållas, ty han förstod nu vad det var för en slags människa han hade bredvid sig.

Det var nämligen så. att det var inte första gången Pelle hade träffat på en människa av detta slag och hans inställning till dessa många gånger olyckliga människor var mycket tolerant, ty enligt hans åsikt, så föds vi med olika läggning även inom detta för människan så viktiga område. Han var den siste att ha någon slags fördömande åsikt beträffande detta.

Under tiden hade innehållet i flaskan sjunkit allt mer och när Pelle höll upp den i ljuset från en gatlykta och såg att det endast var ett par rejäla supar kvar, så började hjärnan som vanligt automatiskt ställa in sig på tanken: "Var skall jag nu få tag på mera att dricka?"

Pelle förstod att om han lät förhållandet till mannen bredvid honom utvecklas i den riktning, som denne med all tydlighet visade, så skulle det vankas både dricka och pengar. Han satt ett tag och lekte med tanken på att låta mannen få sin vilja igenom, ty när det gällde att få tag i sprit, så hade Pelle varken moral eller hedersbegrepp, så några hämningar i det fallet hade han inte.

Medan han nu kände hur mannen började treva efter gylfen på hans byxor, där han började att försiktigt knäppa upp en knapp, så tittade Pelle rätt över parken, ut mot Södra Hamngatan, där en man och en kvinna tycktes styre sina steg mot parken. Kvinnan höll ett stadigt tag i mannen som tycktes vara mer eller mindre asberusad. När paret hade kommit över gatan och närmade sig parken så såg Pelle att det var Inga och Bello, två av "nattens barn" i Göteborg. Han såg att Inga hade vissa svårigheter att lotsa Bello in i parken, så han reste sig från bänken och sträckte fram handen mot den äldre mannen och sa.

- Nu får jag tacka för mig. Här kommer ett par vänner till mig, som jag gärna vill träffa. Hoppas att Du träffar någon annan som kan hålla dig sällskap, ty jag förstår dig så väl, men tyvärr måste jag gå nu.

Den gamle homofilen, såg upp på Pelle och blicken visade en resignation, som tydligt sa att situationen inte var inte var ovanlig för honom. Tydligen hade han mött besvikelser av det slaget förut.

Pelle styrde så stegen mot emot Inga och Bello och Inga hejade glatt och sa:

- Det var bra Pelle, nu får du hjälpa mig, så att jag på något vis får Bello i en taxi, så han inte blir "snodd" av snuten. Han är ju som du ser skitafull.

Pelle skrattade och så tog han tag i Bello på den andra sidan och trion började dra sig ner mot Palace Hotell, för att få tag i en taxi. När de kommit förbi "Gropen" och skulle dra sig ner mot Drottningtorget, så kom där en ledig taxi', som Inga lyckades ropa in för att stanna. Efter många om och men, lyckades de få in Bello i bilen och efter att ha förskottsbetalat bilen och givit adressen så kom Bello lyckligt iväg.

- Phu, sa Inga, det var jobbigt. Du förstår, vi var hemma hos en "torsk", där det var brännvin till förbannelse, men så blev Bello så full så han började bli otrevlig så vi va tvungna att gå därifrån. Men va fasen, nu börjar jag bli törstig, fortsatte Inga. Var i helsike skall vi få tag i något att dricka?

- Det ordnar sig väl. sa Pelle, har du pengar?

- Visst fan har jag pengar, sa Inga. Det har varit en bra kväll, så när det gäller det, så är det inga bekymmer.

Nåväl, sa Pelle, vi får slå en signal till Allan och höra om han har nåt. Han är den ende som är vaken så här dags. .

Sagt och gjort, stegen ställdes mot en telefonkiosk och efter att ha ringt ett samtal kom Pelle ut och meddelade att allt var klart. Det var bara att komma upp.

Efter en stunds irrande uppe på Östra Hamngatan, lyckades Inga och Pelle hejda en taxi och färden ställdes upp mot Annedal och Snickargatan där Allan bodde.

Väl framme ville de av sekretesskäl inte låta taxin stå utanför porten och spotta tioöringar, då spritsnuten ofta hade sina vägar förbi Allans bostad. Han var en av vår stads större spritlangare på den tiden.

Vid den tiden ansågs väl spritlangare bland alkoholister och andra kategorier av samhällets utstötta som ett slags välgörare, för innehav av motbok var som regel en utopi för dessa människor. Och, detta var det enda sätt som man kunde skaffa sig detta dyrbara fludium på.

Efter att ha knallat in på gården, gick de in i en uppgång och tre trappor upp slog Pelle en "tjuvsignal" på en dörr som strax öppnades av en man i morgonrock. Han log igenkännande mot paret som stod i farstun och sa:

Är det sådant fint folk ute och rumlar på natten?

När de kommit in i köket så började det vanliga snacket om de tjuvar, mördare, alkoholister, prostituerade och annat löst folk som Göteborgs undre värld bestod av på den tiden. Pelle och Inga fick reda på att den och den satt på kåken igen, ty det var som regel så att dessa langarcentraler ofta var ett slags nyhetsbyråer för "nattfolket", där man fick reda på vad som hände i deras kretsar. Man behövde aldrig läsa någon tidning, man fick ändå reda på vad som hänt och skett.

Efter en stunds skitsnack så kom frågan från Allan:

- Hur mycket skall ni ha?

- Ja, sa Inga, har du fyra pannor?

- Jajamän, sa Allan.

Affären gjordes upp och Pelle stoppade på sig två halvlitrar, medan Inga tog två i sin rymliga handväska. Sedan bad de att få ringa efter en taxi och sålunda laddade, ställdes färden mot centrum och Drottninggatan där Inga hade en lya.

Uppe i lägenheten som var smakfullt inredd fick Pelle en rejäl grogg och sedan rekommenderade Inga honom att ta av sig kläderna och föste in honom i en dusch, där hon tvålade in honom från topp till tå, för att få väck den värsta rödspritslukten som Pelle var impregnerad av.

Under tiden gick Pelles tankar och han tänkte:

- Man är allt en djävla figur när det kommer till kritan. Först lurar man en homo till att bjuda på brännvin och sedan får en hora betala kalaset. Man är ju för fan både prostituerad och hallik. Det är ju för djävligt. Men skit samma.

Moral och vanliga normala hedersbegrepp vart totalt främmande för Pelle när det gällde sprit ty han var om så vore, villig att sälja sin själ. om han nu hade någon, till djävulen själv. Bara han fick döva sin ständiga ångest med sprit, detta gift som helt och hållet hade honom i sitt våld.

Så Pelle lät natten gå med vad den hade att erbjuda både ifråga om det ena och det andra och lät den moraltant som satt i bakhuvudet tystas av spritdjävulens röst nu som alltid annars.

Återblickar på det förflutna

av

Putte Lindemark

Nykter och balanserad